I eftermiddags när jag skulle bege mig hem från jobbet med tunnelbanan, var det såklart nåt fel. Halvfart till T- Centralen, tror inte det. Hoppade av och tog bussen till pendeltåget. Väntade i snålblåsten och såg tåg efter tåg passera stationen och kände mig lite ensam och frussen på perrongen. Men, pendeln kom och jag hamnade tillslut i Märsta. För att inte frysa ihjäl kände jag att jag var tvungen att köpa mig en varm kopp kaffe innan tåget hem till Uppsala skulle komma. Resan hem tog två timmar, en halvtimme längre än vanligt. En fredagkväll, lite typiskt...

Väl hemma väntade Pernilla på mig. Sonen sov en stund på soffan, kan ju tänka mig att han lekt slut på både sig själv och Pernilla under eftermiddagen. Sjuk, nä verkar inte så, inte längre. Nu både leks det, skrattas och härjas som vanligt. Tror till och med att Pernilla och lilleman hann leka hund en liten stund efter middag. De kröp runt på golvet med varsin strumpa i munnen. Ja, vad gör man inte för att underhålla och roa. Jag är så evigt tacksam att vi får hjälp av Pernilla när det krisar. Hon, Du, är verkligen guldvärd. Funderar på hur vi ska kunna kompesenra dig.

Tack ännu en gån för att du ställer upp!!!!