Idag har jag faktiskt träffat en mycket go vän. Martina, som hon heter, har jag inte träffat sedan 1998- om jag inte minns fel. Åhhhhh vad det var gött att träffa henne igen. Vi träffades på Medborgarplatsen och gick sedan hem till hennes mamma och pratade, pratade och pratade. Tänkte ta tåget hem 18,40 men  alla som känner mig vet att jag absolut INTE kan sluta prata. Det blev ett senare tåg istället. Vi hade verkligen mycket att ta igen, nio år för att vara med exakt. Det var helt udnerbart, vi skrattade och babblade på som om tiden hade stått stilla. Helt plötsligt var det verkligen dags att bege sig hemmåt, tänk att tiden kan gå så fort när man har kul och så otroligt långsamt när livet inte känns riktigt lika kul.